Tidsanda – vad är det och vad betyder det i mitt eget målande?
Om Waldemar Marberg, en Göteborgskonstnär i mitten av 1900-talet
När jag står nere på Stenpiren idag är det ett stort öppet vatten över till Hisingssidan. Färjan går till Lindholmspiren. Den gör en sväng förbi Sänkverket utanför Rosenlund när den går över älven. Från de kajer som sticker längst ut i vattnet går fortfarande en bilramp ut. Den sluttar ner i älvens vatten. Bommen är fälld. Den gick ut till flytdockan som fortfarande låg här för ett år sedan.
I glasfasaderna på de nya husen på piren speglar sig älven. Nya hus, långa träkajer,det är rent och snyggt. Kontoren har tagit över varvsområdet. Det enda arbete som syns är restaurangpersonalens sjå med att servera luncherna och receptionisternas ordnande så att alla hittar dit dom ska. Hotellet i bakgrunden tror jag är den största byggnaden.
Med känsla för livet
Jag går bortåt Götaverkens område. Många av husen från varvstiden är kvar. Träd är planterade i gatorna. Här arbetade Waldemar Marberg, en konstnär i Göteborgskoloristernas spår. Han föddes 1924 och började arbeta på Lindholmens varv 1938 som plåtslagerihantlangare. Som märkpojke kommer han över papper som han kan teckna på. Han tecknar mycket av miljön runtomkring arbetet. Teckningar som han kommer att ha med sig i måleriet senare.
Efter kriget börjar han på Götaverken. Den tid som kommer att bli varvens och den inre hamnens storhetstid. Hans måleri är de varma färgerna och de tydliga formernas måleri. Det finns en rytm i formspråket där ljuset och det associativa spelar en stor roll. Glädjen i att måla är tydlig. Det är arbetet han tecknar och fascinationen inför livet på varvet och älven som bär hans tidsanda. Han dokumenterar sina minnen och i färgerna och formerna lyser hans känsla för livet. Den sprider han. En tidsanda som jag känner är mycket göteborgsk. Eller en känsla som i alla fall jag fick med mig in i livet, här i stan.
Idag är det stilla
Idag är det till synes lugnt på varvsområdet. Området präglas nu av trafiken och av folk på väg till möten och samtal. De flesta kranarna är borta, slamret från stapelbäddarna har tystnat. Gnistorna från svetsarnas arbete syns på Waldemars bilder. Och trängseln av fartygen utmed kajerna och på redden. Idag är där stilla. Lastning och lossning har flyttat ut ur centrum och präglar inte längre stadslivet.
Det sägs att det arbetar fler personer på det f.d. varvsområdet nu än när varven hade full verksamhet. Det syns inte och präglar inte stadsbilden på det sätt som Waldemar skildrar i sina bilder. I hans bilder finns en tidsanda. Han berättar om en tid, om sin tid. Han gör den levande.
Hans bilder är tydliga. Här känner vi I många av bilderna igen hus och platser. Det verkar som att han målar sig in i sina egna minnen. Samtidigt ger det oss en möjlighet att se något av hans känsla inför samtiden. Vad nu samtiden är för något, för mycket målar han ur minnet. Så det är både 40-, 50-, 60- och 70-talen som är tiden han målar.
Stolthet och lust
Andra bilder har mer av idekaraktär och visar hamnmiljön och arbetet. Där finns ett linjespel och fokus som ger en harmoni och rytm. Det talar till mina minnen från den tiden. I vissa av bilderna tar färgerna initiativet. I de andra jobbar han mycket med konturer vilket ger tankar på glasfönster. När han låter färgerna spela så växer naturkänslan fram på det dokumentäras bekostnad.
Där lever Hisingens koloniträdgårdar upp, vi ser de solbelysta fartygens formspel i vattenspegeln. Där växer leken med former och färger. Men också stoltheten att vara en del av miljön. Där dansar kranarna en hetsande dans och svetslopporna står som en sky över bilder som bärs av en stolthet. En stolthet som jag tror kommer ur lusten att måla, att kunna måla men också ur respekten från arbetskamrater och en gemenskap. Ett sammanhang att höra till och en stolthet av att vara en del av.
Jag lär mig, hittar minnen, tankar och ideer till egna bilder i Waldemars.
Lars Hansson Lahn
Göteborg 2018
Tidigare publicerad i Bildkonstnären nr xx 20xx